Vi pratar ibland om vår samhälleliga/allmänna utveckling i form av samhällen;
bondesamhället
industrisamhället
it-samhället
kunskapssamhället..

Som om vi nu betraktar kunskap som högst värderat och avgörande för vår framtida utveckling och framgång.
Med kunskap avses då tillägnad kunskap, främst i teoretisk form. Det vi utbildar och tillägnar oss genom olika sorters studier. De erfarenheter vi skapar oss.

MEN
Tänk dig metaforen isberget för vår kunskap. De få procent som är ovanför vattenytan är den kunskap vi refererar till och värderar. Vår medvetna kunskap.

MEN
Lejonparten av vår kunskap ligger under vattenytan, dvs i vårt undermedvetna. Mer än 90%! Av någon anledning har vi glömt bort den. Vi har alla all kunskap vi behöver inom oss men letar febrilt där ute efter svaren.

Ord som magkänsla, intuition, inre röst har blivit lite vanligare i gemene mans mun. Vi har en professor i parapsykologi i Lund. Det finns psykologiska salonger som attraherar en del. Psykologin är en ung forskningsgren och mycket pågår. Neuropsykologin är på frammarsch. Gott.

Det är inte en slump (för den finns inte!) att mindfulness exploderat som metod för oss att stilla oss och få kontakt med vårt inre, vår inre röst, intuition och kunskap.
Yoga (viss) är en annan väg mot samma mål, liksom meditation.

MEN
Fortfarande jagar många många efter ytliga statussymboler och försöker stilla sin oro och ångest med shopping eller annat.
Jag har en känsla av att det är slöseri med liv. Det som vi är ämnade att leva.

Vad behövs för att vi ska komma till det egentliga ”kunskapssamhället”? Där vi har tillgång till svaren på frågor som vi kanske inte hinner ställa oss idag. Där vi är i kontakt med oss själva, det sanna – och varandra. Medvetet.