I den eviga (?) dansen kring Status, Framgång, Resultat, Beröm, Avund, Konkurrens och Konsumtion kämpar och svettas vi för att känna oss som Segrare, Vinnare av alla de andras Beundran. Hjärnan frustar och Egot solar sig i glansen.

Även om nattsömnen inte är vad den borde.
Även om vi inte ger oss tid att umgås med vänner.
Även om vi inte orkar eller ens vill vara nära och närvarande med den mest älskade.
Så kämpar vi på.
Utan att förnimma våra egna behov – bortom Egots.
Utan att vara i kontakt med någon känsla – utom rädsla för att inte bli Bekräftad.
Utan att uppleva glädje eller meningsfullhet.

Mening, vad är meningen?
Så länge det kan tänkas vara att bli Beundrad matas Egot, det löjliga Egot. Vi blir som vårt eget solsystem. En avskild entitet som utan sammanhang driver runt i sin dans.
Om, eller snarare när, en obehaglig liten krusning på den blanka fasaden för ett ögonblick fångar vår uppmärksamhet, närmar sig Den Stora Möjligheten. Kommer det fler ilningar som känns olustiga, men som väcker nyfikenheten? Vad vill detta säga?? Tillvaron ser ut som eftersträvat, men det är ändå lite tomt.

Aha, det kanske inte känns riktigt meningsfullt?
Om vi minns vad som känns viktigt – på riktigt, så vaknar måhända en längtan.
Längtan.
Vi kommer i kontakt med vad vi vill och behöver. Något Större än Egot, större än Jaget.
Vi:et. Att hitta sammanhangen, de större. Att få fatt på Medkänslan med andra, att känna Tacksamheten breda ut sig i bröstet. Att Förundras. Av Livet. Det Levande Livet.

Våren är en gåva där det är nära till Möjligheten att låta sig Förundras.