Det sägs ju att 95% av alla våra tankar är gamla tankar. Att bara ca 20% av vårt medvetande är just medvetet, resten är omedvetet, dvs det som ligger under ytan på den klassiska bilden av isberget. Det kan tyckas nedslående eller hur? Jag menar, hur ofta kommer det en alldeles ny kreativ tanke? Och vad innebär det egentligen att det mesta av det som pågår i mitt inre mentala och känslomässiga rum har jag ingen aning om?

För att inte hamna i uppgivenhet eller meningslöshet får vi ta det steg för steg.

Självinsikt kommer inte gratis. Det är en ansträngning, väl värd jobbet.

För att öka din kunskap om dig själv, höja din medvetenhet behöver du ge akt på dina automatiska tankar – som kanske sätter igång lika automatiska känslor.

Först vill jag peka på Förväntningar. Det är luriga grejor. Det är en idé, en konstruktion i ditt eget huvud om vad du vill (eller inte vill) ska hända. Sker inte det som du förväntat dig blir du besviken. Men, hur ska någon annan som kanske spelar en roll i det du förväntar dig kunna eller vilja agera enligt dina drömmar om du inte har kommunicerat det tydligt? Vi tar saker för givet utifrån en fantasi eller vana ibland. Fundera på hur du kan minska besvikelser.

Reflektera över dina förväntningar, förmodanden och fördomar.

 

Ett annat tankemönster handlar om vems ansvaret är.  Det kan finnas viss automatik här också, som inte gynnar din utveckling eller upplevd tillfredsställelse med tillvaron. Väntar du på att någon annan ska göra något, ändra sig, sluta göra något, ge dig input av något slag för att tillvaron ska bli bättre? Tänk om det inte kommer att ske? Du är själv ansvarig. Skyll inte på andra och sluta gnälla. Det finns inga genvägar.

Gör jobbet, det du vet att du behöver för att skapa den tillvaro du önskar dig.

 

Det som tar mest energi och förlamar oss är rädsla, eller oro. Ofta är detta också en konstruktion i huvudet och inte en realitet. Tänk om…tänk om inte…Tankarna kan göra att larmet går i hela dig – ofta. Det är förlamande och begränsande. Tänk så mycket som inte blir av eller njuts av, alldeles i onödan. Träna på tillit.

Lita på dig själv, du fixar vad du behöver även om du inte alltid vet hur.

För visst vill du ha ett meningsfullt liv där du tar ansvar för hur du mår och hur du har det.

Nu rundar vi av och summerar sommaren. Ja, den blev solig, varm och emellanåt riktigt het. Vi har  sett mängder med foton i sociala media från stränder, bryggor och klippor. Fantastiska soluppgångar och trolska sommarnattsbilder.

Det har varit tid för vila, umgänge, lek, men också för reflektion och kontemplation. Så viktigt för vår kropp, vår hjärna, våra relationer med andra och inte minst oss själva. Också för att ställa in riktning, mål och funderingar kring vad vi vill och inte vill under kommande halvår.

Vad är du stolt över? Vad vill du fortsätta med?

Men framförallt, undrar jag, vad skulle du vilja var på ett annat sätt?

Vad är du inte nöjd och bekväm med? I dig själv eller i din kontext?

Innan vardagen vältrar sig över dig och suger upp hela din uppmärksamhet i allt som ska presteras och levereras, medan du fortfarande har kvar spåren av sommarens reflektioner; bestäm dig för att visa dig själv respekt och följ din känsla.

Hur då?
Jo, genom att bruka allvar, genom att ta dig och dina känslor på allvar.
Ge dig själv tid, utrymme i vardagen, för din egen fortsatta utveckling eller förändring som du drömmer om.

Enklast och snabbast når du dit genom att samarbeta med en professionell coach.
Coachen håller dig på banan och hjälper, stöttar och utmanar dig på det sätt som passar just dig bäst.
Boka in några möten under hösten och ge dig den resa till dit du vill.

Det är kul! Det ger resultat som varar! Du kommer tacka dig själv!

Du, hör av dig så tar vi en fika och snackar lite.

ERBJUDANDE:

Om du väljer att satsa på dig själv i höst och bestämmer dig före 31 augusti så bjuder jag på var femte coaching.

Alltså, ring eller mejla mig så tar vi ett förutsättningslöst möte, där vi pratar lite om det som är viktigt just nu och vad du har tänkt på i sommar. Varmt välkommen!

Varför gör du på detta viset? Vad som motiverade mig att genomföra Tjejklassikern var några olika saker på olika nivåer. Först av allt Att jag kan! Faktiskt. Fast det visste jag inte i förväg. Men jag trodde det. Det räcker. Hela vägen fram. Att välja utmaningar som i mer än en gren var helt omöjliga att förutsäga resultatet på har jag inget som helst problem med. Jag litar på min kropp och framför allt; jag litar på min hjärna.

Som coach vill jag i handling visa att arbeta med mål och delmål är effektivt och enkelt. Delmål här är förstås varje lopp, men de går ju att bryta ner och detaljera. Vilken tid vill jag ha? Vad kräver jag av mig själv, vad är acceptabelt och vad är seger för mig själv här? Hur behöver jag förbereda mig för att nå mitt mål? Hur mycket träning, av vilket slag, när och var? Feed back på vägen kan vara att samla sin träning i en app o dy. Att se sina framsteg är ju verkligen motiverande.

När det känns som att man har ett berg att bestiga underlättar det att ta det portionsvis, dvs tänka kullar istället. Och fira varje delmål!

Vilka var mina andra motiv då? Gemenskap och mest av allt, att leka!

Tänk, det kan vara lekande lätt att nå sina mål!

Går du i för trånga skor? Är din själs rottrådar en klump i en alldeles för liten kruka?

Det är bekvämt att göra som man gjort och fortsätta vistas i samma trygga zon, men någon tillväxt och utveckling blir det då inte tal om. Det krävs rymd, ljus och näring – och ibland mod. Mod att vara rädd. Att göra, våga, ta steget fast man kanske är darrig eller t o m skräckslagen. Å andra sidan är det inte ofta man ångrar steg som man i förväg inte vet om de bär. De gör ju oftast det. Varje gång du utsätter dig för den där skräckblandade förtjusningen som det kan vara att göra det ovana, otrygga utvidgar du din bekväma zon – och växer lite till.

När du står inför en utmaning som påminner om bergsklättring kan du tänka i kullar istället. Att ta sig över en kulle i taget är att arbeta med delmål. Varje gång du kommer över en kulle är det dags att fira! Det är ett sätt att göra din utvecklingsvandring till en festlig turné. Vår kropp tycker om att vi avslutar saker. Vi behöver markera för oss själva att en uppgift eller utmaning är klar, så att kroppen och hjärnan kan glädjas åt framgång och också återhämta sig inför nästa utmaning.

Om du har växter där du är, ta en stund och reflektera över vad du ger dem för växtmån. Vatten, ans, näring…Hur hanterar du din kropp och själ? På vilka sätt kan du stödja dig själv (kropp och själ) ännu bättre så att du ännu lättare kan ta dig dit du allra helst vill vara? Vad kommer du först att göra?

Läs Alan Seale’s blogg om hur vi kan se till att växa och stretcha vår tillvaro.

Root balls in LIfe and Leadership

Tänk först självledarskap innan du kan leda andra!