I många samtal på senaste tid har en väsentlig fråga dykt upp.
Jag vill dela några tankar kring det där med att vara sig själv.
I förstone låter det väldigt enkelt, om det t ex är ett råd inför en situation eller ett möte någon har framför sig. ”Var bara dig själv!” Ett råd i all välmening avsett att bidra till att personen slappnar av.

Men,

”vem är du, vem är jag, levande charader..”

Det är alls inte enkelt, det är oerhört svårt.
Det kräver att vi föst vågar vara nyfikna på oss själva, att vi inte har fastnat i en idé, bild, övertygelse om hur vi är.    Det kräver att vi känner oss starka nog för att våga hitta och ta emot svar. Det kräver att vi är ödmjuka inför oss själva.

Ibland kan skillnaden mellan det vi tror att vi är och det som egentligen finns där inuti göra att vi väljer sådant (arbete, umgänge, livsstil, partner osv) som inte passar. Det kostar på. På ett eller annat sätt kommer ditt sanna jag att knacka på, tills du uppfattar knackningen och öppnar dörren. För att välkomna dig själv hem.

Ibland kan skillnaden mellan det vi tror att det förväntas att vi är och det som egentligen finns där inuti göra att vi anpassar vårt beteende, tar på oss roller och masker som efter lång tid nästan växer fast och vi har ingen aning om vad som finns där bakom. Det kostar på. Här är det du som regissör av pjäsen, föreställningen, som har makten att välja vilka som ska finnas på scenen och vilka som ska bort därifrån. Kanske ska kostymen av och morgonrocken på? Eller ska sminket av så att både du själv och alla andra får syn på dig som du verkligen är?

Är det någon annan som vill tro att du är något annat än du egentligen känner dig som?

Hur stor är skillnaden mellan hur du är, när du är med dig själv och när du är med x y z? 

Vad är det egentligen du riskerar om du skulle visa dig ”naken”?

Vad kan det finnas för vinster i att kasta masken?

Bejaka dig själv! Du är fantastisk! Ingen är som du, och just du behövs – precis som du är!