Varför gör du på detta viset? Vad som motiverade mig att genomföra Tjejklassikern var några olika saker på olika nivåer. Först av allt Att jag kan! Faktiskt. Fast det visste jag inte i förväg. Men jag trodde det. Det räcker. Hela vägen fram. Att välja utmaningar som i mer än en gren var helt omöjliga att förutsäga resultatet på har jag inget som helst problem med. Jag litar på min kropp och framför allt; jag litar på min hjärna.

Som coach vill jag i handling visa att arbeta med mål och delmål är effektivt och enkelt. Delmål här är förstås varje lopp, men de går ju att bryta ner och detaljera. Vilken tid vill jag ha? Vad kräver jag av mig själv, vad är acceptabelt och vad är seger för mig själv här? Hur behöver jag förbereda mig för att nå mitt mål? Hur mycket träning, av vilket slag, när och var? Feed back på vägen kan vara att samla sin träning i en app o dy. Att se sina framsteg är ju verkligen motiverande.

När det känns som att man har ett berg att bestiga underlättar det att ta det portionsvis, dvs tänka kullar istället. Och fira varje delmål!

Vilka var mina andra motiv då? Gemenskap och mest av allt, att leka!

Tänk, det kan vara lekande lätt att nå sina mål!

Går du i för trånga skor? Är din själs rottrådar en klump i en alldeles för liten kruka?

Det är bekvämt att göra som man gjort och fortsätta vistas i samma trygga zon, men någon tillväxt och utveckling blir det då inte tal om. Det krävs rymd, ljus och näring – och ibland mod. Mod att vara rädd. Att göra, våga, ta steget fast man kanske är darrig eller t o m skräckslagen. Å andra sidan är det inte ofta man ångrar steg som man i förväg inte vet om de bär. De gör ju oftast det. Varje gång du utsätter dig för den där skräckblandade förtjusningen som det kan vara att göra det ovana, otrygga utvidgar du din bekväma zon – och växer lite till.

När du står inför en utmaning som påminner om bergsklättring kan du tänka i kullar istället. Att ta sig över en kulle i taget är att arbeta med delmål. Varje gång du kommer över en kulle är det dags att fira! Det är ett sätt att göra din utvecklingsvandring till en festlig turné. Vår kropp tycker om att vi avslutar saker. Vi behöver markera för oss själva att en uppgift eller utmaning är klar, så att kroppen och hjärnan kan glädjas åt framgång och också återhämta sig inför nästa utmaning.

Om du har växter där du är, ta en stund och reflektera över vad du ger dem för växtmån. Vatten, ans, näring…Hur hanterar du din kropp och själ? På vilka sätt kan du stödja dig själv (kropp och själ) ännu bättre så att du ännu lättare kan ta dig dit du allra helst vill vara? Vad kommer du först att göra?

Läs Alan Seale’s blogg om hur vi kan se till att växa och stretcha vår tillvaro.

Root balls in LIfe and Leadership

Tänk först självledarskap innan du kan leda andra!